17 okt. 2011

Premiärminister Benyamin Netanyahus i FN



Premiärminister Benyamin Netanyahus tal inför FN:s Generalförsamling den 23 september 2011.

Tack, herr ordförande. Mina damer och herrar. Israel har sträckt ut sin hand i fred ända från dagen för sitt grundande för 63 år sedan. Å Israels och det judiska folkets vägnar sträcker jag åter ut den handen idag. Till Egyptens och Jordaniens folk med förnyad vänskap, till grannar som vi slutit fred med. Till Turkiets folk, med respekt och välvilja. Till
Libyens och Tunisiens folk, med beundran för dem som försöker bygga en
demokratisk framtid. Till de övriga folken i Nordafrika, och folken på
Arabiska halvön, med vilka vi önskar skapa en ny början. Till Syriens,
Libanons och Irans folk, till alla dem som bekämpar brutalt förtryck. Men
alldeles särskilt sträcker jag ut handen till det palestinska folket, med
vilka vi söker en rättvis och varaktig fred.

Mina damer och herrar, i Israel förtröttas vi aldrig i våra förhoppningar
om fred. Våra forskare, läkare och innovatörer använder sin begåvning för
att förbättra morgondagens värld. Våra konstnärer och författare berikar
mänsklighetens arv. Jag vet att det sällan är denna bild av Israel som
framställs i denna sal. Det var ju faktiskt här, 1975, som mitt folks
urgamla strävan, att återupprätta vårt liv som nation i vårt gamla
bibliska hemland, brännmärktes på ett skamligt sätt som rasism. Och det
var här, 1980, som det historiska fredsavtalet mellan Israel och Egypten
inte lovordades utan fördömdes. Och det är här, år efter år, som Israel
orättvist pekas ut och fördöms. Israel har fördömts fler gånger än resten
av världens länder sammantagna.

21 av 27 resolutioner i Generalförsamlingen fördömde Israel, Mellanösterns
enda sanna demokrati. Detta är en beklaglig del av FN som institution, en
absurd teater. Man utpekar inte bara Israel som skurken; ofta ger man
verkliga skurkar ledande roller. Khadaffis Libyen var ordförandeland för
kommissionen för mänskliga rättigheter; Saddam Husseins Irak ledde
nedrustningskommissionen. Ni kanske säger: Det hör till det förflutna. Men
så här är det just nu: Det hizbollastyrda Libanon är ordförandeland för
FN:s säkerhetsråd. Det betyder i klartext att en terroristorganisation
leder den grupp vars uppdrag är att säkerställa fred i världen. Det är för
absurt för att fantisera ihop.

Här i FN kan automatiska majoriteter besluta vad som helst. De kan besluta
att solen går upp i väst. De kan också besluta – de har redan beslutat –
att Västra muren i Jerusalem, judendomens heligaste plats, är ockuperat
palestinskt territorium. Men även här i Generalförsamlingen kan sanningen
ibland lysa fram. 1984, när jag utsågs till Israels FN-ambassadör, besökte
jag den store rabbinen Lubavitsch. Han sa – och jag vill inte att ni tar
illa upp, jag vet av personlig erfarenhet att här finns många både
hedervärda och kompetenta män och kvinnor som tjänar sina länder – men så
här sa rabbinen: ”Du kommer att tjäna i ett hus med många lögner. Men kom
ihåg att även på de mörkaste platser syns ett enda ljus på långt håll.”
Idag hoppas jag att detta sanningens ljus ska få lysa fram, om också bara
i några minuter, i en sal som alltför länge har varit en mörkrets plats
för mitt folk.

Som Israels premiärminister kom jag inte hit för att få applåder. Jag kom
hit för att tala ut sanningen. Sanningen är att Israel vill ha fred.
Sanningen är att jag vill ha fred. Sanningen är att alltid i Mellanöstern
– men särskilt i dessa turbulenta dagar – måste freden förankras i
säkerhet. Vi åstadkommer inte fred genom FN-resolutioner, bara genom
direkta förhandlingar mellan parterna. Sanningen är att hittills har
palestinierna vägrat förhandla. Israel vill ha fred med den palestinska
staten, men de vill ha en stat utan fred. Och ni bör inte låta detta
hända.

När jag först kom hit för 27 år sedan, var världen uppdelad i öst och
väst. Sedan dess har det kalla kriget avslutats, stora civilisationer har
vaknat ur sekelgammal sömn, hundratals miljoner har lyfts upp ur
fattigdom, otaliga fler väntar på att få följa exemplet. Och det märkliga
är att hittills har denna monumentala historiska vindkantring ägt rum i
stort sett fredligt. Men nu växer en ondska fram mellan öst och väst som
hotar hela världens fred. Den vill inte befria utan förslava, inte bygga
upp utan riva ner. Denna ondska är militant islam. Den döljer sig i en
stor trosinriktnings skepnad, men den mördar judar, kristna och muslimer,
med obarmhärtig opartiskhet.

Den 11 september dödade den tusentals amerikaner och förvandlade
tvillingtornen till en rökande ruinhög. Igår kväll lade jag en krans vid
minnesmärket för 9/11. Det var djupt gripande. Men på väg dit ringde något
i mitt huvud: de skandalösa ord som yttrades av Irans president i denna
talarstol igår. Han antydde att 9/11 var en amerikansk konspiration. En
del av er lämnade salen. Ni borde alla ha lämnat salen. Sedan 9/11 har
militant islam slaktat oräkneliga andra oskyldiga människor. I London, i
Madrid, i Bagdad, i Mumbai, i Tel Aviv, i Jerusalem, och överallt i
Israel. Jag anser att den största fara som hotar vår värld är att denna
fanatism beväpnar sig med kärnvapen, och det är precis vad Iran försöker
göra. Kan ni föreställa er mannen som orerade här igår, beväpnad med
kärnvapen? Världssamfundet måste stoppa Iran innan det är för sent. Om
Iran inte stoppas, står vi alla inför hotet av terrorism med kärnvapen.
Och den arabiska våren kan snabbt bli en iransk vinter. Det vore en
tragedi. Miljoner araber har gått ut på gatorna för att ersätta tyranni
med frihet. Och ingen skulle ha större glädje än Israel av att de som
kämpar för frihet och fred segrar. Det är min innerliga förhoppning, men
som Israels premiärminister kan jag inte riskera den judiska statens
överlevnad på grund av önskedrömmar. Ledare måste se verkligheten som den
är, inte som den borde vara. Vi måste göra vårt bästa för att forma vår
framtid, men vi kan inte önska bort de faror som hotar oss idag. Och
världen som omger Israel har definitivt blivit farligare.

Militant islam har redan tagit över Libanon och Gaza; den är fast besluten
att krossa fredsavtalet mellan Israel och Egypten och mellan Israel och
Jordanien. Den har redan många arabers sinnen mot judar och Israel, mot
USA och västvärlden. Den motsätter sig inte Israels politik, utan dess
existens. Vissa menar att militant islams utbredning, särskilt i dessa
turbulenta tider, om man vill hämma den, måste Israel snabbt göra militära
eftergifter och territoriella kompromisser. Denna teori låter enkel, den
lyder ungefär så här: Lämna områdena, så främjas freden. De moderata
krafterna stärks och de militanta hålls i schack. Bry er inte om
detaljerna, hur Israel ska kunna försvara sig. Det sköter internationella
trupper om. Dessa människor säger ständigt till mig: ”Gör ett vittgående
erbjudande, så ordnar sig allt.” Det finns bara ett problem med den
teorin: vi har prövat den. Den fungerade inte. År 2000 gjorde Israel en
vittgående fredsinvit där man tillmötesgick praktiskt taget alla
palestinska krav. Arafat förkastade det. Därefter startade palestinierna
en terrorkampanj som krävde 1 000 israeliska liv. Senare, 2008, kom
premiärminister Olmert med ett ännu mer vittgående fredsinvit. President
Abbas svarade inte ens på det. Men Israel gjorde mer än bara att komma med
fredsinviter. Vi lämnade faktiskt över områden. År 2000 drog vi oss
tillbaka från Libanon. Och vi lämnade varje kvadratmeter av Gaza 2005.

Det lugnade inte den islamiska stormen, den militanta islamiska stormen
som hotar oss. Det förde bara denna storm närmare och gjorde den starkare.
Hizbollah och Hamas avfyrade tusentals missiler mot våra städer från just
de områden vi hade lämnat. När Israel lämnade Libanon och Gaza, besegrades
inte radikalerna av de moderata, utan de moderata uppslukades av
radikalerna. Och tyvärr måste jag säga att internationella trupper som
UNIFIL i Libanon och Gaza inte stoppade radikalerna från att attackera
Israel. Vi lämnade Gaza med en förhoppning om fred. Vi frös utbyggnaden av
bosättningar i Gaza, vi tog bort dem, vi gjorde precis som teorin
förespråkade: ”Ge er av, dra er tillbaka till 1967 års gränser, avveckla
bosättningarna.” Och jag tror inte att folk minns hur långt vi gick för
att förverkliga detta. Vi förde tusentals människor från sina hem; vi tog
barn från deras skolor och förskolor; vi rev synagogor; vi flyttade till
och med gravar.

Och efter att ha gjort allt detta gav vi nycklarna till Gaza till
president Abbas. I teorin borde allt fungera. President Abbas och den
palestinska myndigheten kunde nu bygga en fredlig stat i Gaza. Ni minns
att hela världen applåderade vårt tillbakadragande som en akt av stort
statsmannaskap, som en djärv fredshandling. Men, mina damer och herrar, vi
fick inte fred. Vi fick krig. Vi fick Iran, som genom sitt ombud Hamas
snabbt sparkade ut den palestinska myndigheten. Den palestinska
myndigheten kollapsade på en enda dag. President Abbas sade nyss från
denna talarstol att palestinierna endast är beväpnade med sina
förhoppningar och drömmar. Ja, förhoppningar, drömmar och tiotusentals
missiler och GRAD-raketer tillhandahållna av Iran. För att inte tala om
den flod av illegala vapen som nu strömmar in i Gaza via Sinai, från
Libyen och från annat håll. Tusentals missiler har redan regnat ner på
våra städer. Så ni kanske förstår att med tanke på allt detta har israeler
ställt den berättigade frågan: ”Vad förhindrar att detta händer igen, på
Västbanken?” Flertalet av våra större städer i södra delen av landet
ligger inom ett par dussin kilometer från Gaza. Men i landets centrala
del, mittemot Västbanken, ligger våra städer några hundra meter eller
högst ett par kilometer från Västbankens gräns.

Så jag vill fråga er: ”Skulle någon av er släppa faran så nära era städer
och familjer? Skulle ni vara så vårdslösa med era medborgares liv?” Israel
är villigt att ha en palestinsk stat på Västbanken. Men vi är inte villiga
att få ännu ett Gaza där. Och det är därför vi måste ha verkliga
säkerhetsarrangemang, som palestinierna vägrar förhandla med oss om.
Israelerna kommer ihåg den bittra läxan från Gaza. Många av Israels
kritiker ignorerar dem. Oansvarigt råder de oss att gå samma farliga väg
igen. När man läser vad de säger så är det som om inget har hänt. De
upprepar samma råd och formler gång på gång, som om inget av det här har
hänt. Och dessa kritiker fortsätter pressa Israel att göra långtgående
eftergifter utan att först försäkra oss om landets säkerhet. De hyllar dem
som fortsätter att mata den omättliga krokodilen, militant islam, som
modiga statsmän. De av oss som hävdar att vi först måste bygga en kraftig
barriär för att hålla krokodilen ute eller åtminstone stoppa en järnstång
mellan dess gapande käftar, kallar de fredens fiender. Så ställda inför
beskyllningar och förolämpningar måste Israel ta bättre råd. Bättre än
hyllningar i pressen. Ännu bättre vore en hederlig press vars
historiemedvetenhet sträcker sig längre bakåt än till frukosten och som
erkänner Israels legitima oro för sin säkerhet.

Jag anser att i seriösa fredsförhandlingar kan dessa behov och denna oro
behandlas på ett bra sätt. Men utan förhandlingar kan de inte behandlas.
Och behoven är många, ty Israel är ett så litet land. Med Judéen och
Samarien, Västbanken, borträknat är Israel 15 kilometer brett.

Låt mig förklara, det är alltså 2/3 av Manhattans längd. Det är avståndet
mellan Battery Park och Columbia University. Och glöm inte att de som bor
i Brooklyn och New Jersey är betydligt trevligare än vissa av Israels
grannar. Så hur försvarar man ett så litet land? Omgivet av länder som
svurit att förgöra det och beväpnade till tänderna genom Irans försorg?
Det är givetvis omöjligt att försvara det enbart från denna lilla landyta.
Israel måste ha större strategiskt djup. Och det är just därför
Säkerhetsrådets resolution 242 inte kräver att Israel ska lämna allt
territorium man vann under sexdagarskriget. Resolutionen talar om
tillbakadragande från ”territorier” till ”säkra och försvarbara gränser”.
Och för att kunna försvara sig måste Israel därför ha en långsiktig
militär närvaro på viktiga strategiska områden på Västbanken.

Jag förklarade detta för president Abbas. Han svarade att om den
palestinska staten ska kunna vara en suverän stat, kan den aldrig
acceptera detta. Varför inte? USA har haft trupper i Japan, Västtyskland
och Sydkorea i mer än 50 år. Storbritannien har flygbaser på Cypern.
Frankrike har trupper i tre självständiga afrikanska länder. Inga av dessa
länder hävdar att de inte är självständiga stater. Och det finns många
andra viktiga säkerhetsaspekter som måste behandlas. Till exempel Israels
luftrum. Israels ringa yta skapar enorma säkerhetsproblem. Man korsar
Amerika med jetplan på sex timmar. Det tar tre minuter att korsa Israel.
Ska Israels ringa luftrum förminskas med hälften och ges till en
palestinsk stat som inte har fred med Israel?

Vår största internationella flygplats ligger några få kilometer från
Västbanken. Utan fred, kommer våra flygplan bli måltavlor för
luftvärnsmissiler avfyrade från den närliggande palestinska staten? Och
hur ska vi kunna stoppa smugglingen in i Västbanken? Jag talar närmast om
bergen på Västbanken, som dominerar kustområdet där majoriteten av Israels
befolkning bor, där nedanför. Hur ska vi kunna förhindra smuggling upp i
dessa berg av missiler som kan avfyras mot våra städer? Jag talar om dessa
problem, för de är inte teoretiska problem, de är högst verkliga. Och för
israeler är de en fråga om liv och död. Alla dessa hot mot Israels
säkerhet måste lösas vid en fredsöverenskommelse innan en palestinsk stat
utropas. Inte efteråt. För om vi skjuter upp dem till dess, kommer de inte
att lösas. Och dessa problem kommer att explodera i våra ansikten och
spränga sönder freden.

Palestinierna borde först stifta fred med Israel, och sedan få sin stat.
Men jag vill också säga detta: När en sådan fredsöverenskommelse är
undertecknad, kommer Israel inte att vara det sista landet som välkomnar
en palestinsk stat som ny medlem av FN. Vi kommer att vara det första. Och
en sak till: Hamas har brutit mot internationell lag genom att hålla vår
soldat Gilad Shalit fången i fem år. De har inte ens tillåtit ett besök av
Röda korset. Han hålls fången i en källarhåla, i strid mot alla
internationella normer. Gilad Shalit är son till Aviva och Noam Shalit.
Han är sonson till Zvi Shalit, som undflydde Förintelsen genom att komma
till landet Israel som pojke på 1930-talet. Gilad Shalit är son till
varenda israelisk familj. Varje land som är representerat här borde kräva
hans omedelbara frisläppande. Om ni vill utge en resolution om
Mellanöstern idag, så är det denna resolution.

Mina damer och herrar, ifjol i Israel, vid Bar-Ilan-universitetet, i år i
Knesset och i den amerikanska kongressen, lade jag fram min vision för
fred, och att uppnå en demilitariserad palestinsk stat som erkänner den
judiska staten. Just det, den judiska staten. Detta är trots allt den
församling som erkände den judiska staten för 64 år sen. Tycker ni inte
det är på tiden att palestinierna gjorde detsamma? Den judiska staten
Israel kommer alltid att slå vakt om alla sina minoriteters rättigheter.
Även den dryga miljonen arabiska medborgare i Israel. Jag önskar att jag
kunde säga samma sak om en framtida palestinsk stat. För som palestinska
talesmän klargjorde häromdagen – jag tror faktiskt att det var just här, i
New York – de sade att den palestinska staten inte kommer att tillåta
några judar att bo där. Den kommer att vara judefri. "Judenrein." Där kan
man tala om etnisk rensning. Det finns lagar idag i Ramallah om dödsstraff
till den som säljer land till judar. Där kan man tala om rasism. Vet ni
vilka lagar detta påminner om? Israel har ingen som helst avsikt att
förändra vår stats demokratiska karaktär. Men vi vill inte att
palestinierna ska förändra vår stats judiska karaktär.

Vi vill att de ger upp fantasin om att överflöda Israel med miljoner
palestinier. President Abbas stod nyss här och sa att kärnan i den
palestinsk-israeliska konflikten är bosättningarna. Det var ju märkligt.
Vår konflikt hade rasat i nära 50 år innan det fanns en enda israelisk
bosättning på Västbanken. Så om det president Abbas säger stämmer, så är
väl de bosättningar han talar om Tel Aviv, Haifa, Jaffa, Beersheva. Det
kanske var det han menade häromdagen när han sa att Israel har ockuperat
palestinskt land i 63 år. Han sa inte ”från 1967”; han sa ”från 1948”. Jag
hoppas att någon gör sig besvär att ställa den frågan till honom, för den
illustrerar en enkel sanning: Konfliktens kärna är inte bosättningarna.
Bosättningarna är ett resultat av konflikten. Bosättningarna är en fråga
som måste behandlas och lösas vid förhandlingar, men konfliktens kärna har
alltid varit, och förblir tyvärr fortfarande, palestiniernas vägran att
erkänna en judisk stat oavsett gränser.

Det är dags att de palestinska ledarna erkänner vad alla internationella
ledare har erkänt. Från lord Balfour och Lloyd George 1917 till president
Truman 1948 till president Obama för bara två dagar sedan, precis här:
Israel är den judiska staten. President Abbas, sluta kringgå denna fråga.
Erkänn den judiska staten, och stifta fred med oss. För en sådan genuin
fred är Israel villiga till smärtsamma kompromisser. Vi anser att
palestinierna varken ska vara Israels medborgare eller dess undersåtar. De
bör leva i en egen, fri stat. Men liksom oss bör de vara villiga till
kompromisser. Och vi vet att de är redo för kompromisser och fred när de
börjar ta Israels säkerhetsproblem på allvar. Och när de slutar förneka
våra historiska band till vårt urgamla hemland. Jag hör dem ofta anklaga
Israel för att ”judaisera” Jerusalem. Det är som att anklaga USA för att
”amerikanisera” Washington. Eller britterna för att ”anglifiera” London.

Vet ni varför vi kallas judar? För att vi härstammar från Judéen. På mitt
kontor i Jerusalem finns ett urgammalt sigill. En signetring för en judisk
ämbetsman på bibelns tid. Sigillet hittades intill Västra muren, och kan
dateras 2 700 år tillbaka i tiden, till kung Hiskias tid. Den judiska
ämbetsmannens namn står inskrivet på ringen på hebreiska. Hans namn var
Netanyahu. Det är mitt efternamn. Mitt förnamn, Benjamin, dateras
ytterligare 1 000 år tillbaka i tiden, till Benjamin, son till Jakob som
också kallades Israel. Jakob och hans 12 söner levde på samma kullar i
Judéen och Samarien för 4 000 år sedan. Och det har funnits en
kontinuerlig judisk närvaro i landet ända sedan dess. Och de judar som
fördrevs från vårt land upphörde aldrig att drömma om att återvända. Judar
som fördrevs från Spanien; judar i Ukraina som flydde från pogromerna;
judar som stred i Warszawa-ghettot medan nazisterna omringade dem; de
slutade aldrig be, de slutade aldrig längta. De viskade: ”Nästa år i
Jerusalem, nästa år i Löfteslandet.” Som Israels premiärminister talar jag
för hundra generationer av judar, som fördrevs ut över världen, som fick
lida allt ont under solen, men som aldrig gav upp hoppet om att
återupprätta sitt liv som nation i den enda judiska staten.

Mina damer och herrar, jag fortsätter hoppas att president Abbas vill bli
min fredspartner. Jag har arbetat hårt för att uppnå denna fred. Samma dag
jag tillträdde uppmanade jag till direkta förhandlingar utan
förhandsvillkor. President Abbas svarade inte. Jag skisserade en fred
mellan två stater och två folk. Han svarade fortfarande inte. Jag tog bort
hundratals vägspärrar och kontrollstationer för att underlätta rörligheten
på de palestinska områdena. Detta underlättade en fantastisk tillväxt i
den palestinska ekonomin. Återigen inget svar. Jag tog det exempellösa
steget att frysa byggandet av nya bostäder i bosättningarna i tio månader.
Ingen premiärminister har någonsin gjort detta tidigare. Återigen… Ni
applåderar, men det kom inget svar. Inget svar. De senaste veckorna har
amerikanska talesmän lagt fram förslag om att återuppta fredssamtalen. Det
fanns saker i dessa förslag, om gränser, som jag inte gillade. Det fanns
saker om den judiska staten som jag är säker på att palestinierna inte
gillade. Men trots alla mina reservationer var jag villig att gå vidare
med dessa amerikanska förslag. President Abbas, varför inte göra gemensam
sak med mig? Vi måste sluta förhandla om förhandlingarna. Låt oss komma
till saken. Låt oss förhandla om fred.

Jag har försvarat Israel i flera år på slagfältet; jag har försvarat
Israel i flera decennier ifråga om den allmänna opinionen. President
Abbas, du har ägnat ditt liv åt den palestinska saken. Måste denna
konflikt fortsätta i generationer? Eller ska vi ge våra barn och barnbarn
chansen att om många år kunna tala om hur vi fann ett sätt att bilägga
konflikten? Detta borde vara vårt mål. Det är vad jag tror att vi kan
åstadkomma. På två och ett halvt år har vi bara träffats i Jerusalem en
gång, trots att min dörr alltid har varit öppen för dig. Om du vill kan
jag komma till Ramallah. Faktum är att jag har ett bättre förslag. Vi har
båda flugit tusentals kilometer till New York. Vi är i samma stad. Vi är i
samma byggnad. Så låt oss mötas här idag, i FN. Vem skulle kunna hindra
oss? Vad skulle kunna hindra oss? Om vi genuint önskar fred, vad kan då
hindra oss från att mötas idag och inleda fredsförhandlingar? Och jag
föreslår att vi talar öppet och rättframt. Låt oss lyssna på varandra. Låt
oss göra som vi säger i Mellanöstern: Låt oss tala [hebreisk term, ö
anm.], rakt på sak. Jag ska förklara mina behov och problem. Du kan
förklara dina. Och med Guds hjälp ska vi finna en samsyn för fred. Det
finns ett gammal arabiskt talesätt som säger att man inte kan applådera
med en hand. Detsamma gäller för fred. Jag kan inte ensam skapa fred. Jag
kan inte skapa fred utan dig. President Abbas, jag sträcker ut min hand,
Israels hand, till fred. Jag hoppas att du kommer att fatta denna hand. Vi
är båda ättlingar till Abraham. Mitt folk kallar honom Abraham. Ditt folk
kallar honom Ibrahim. Vi har samma patriark. Vi lever i samma land. Våra
öden är sammanflätade. Låt oss förverkliga Jesajas vision: ”Det folk som
vandrar i mörker skall se ett stort ljus.” Låt detta ljus bli fredens
ljus.

Översättning: Bengt-Ove Andersson

Inga kommentarer: