Kamrater och vänner!
Jag vill i dag göra eder och edra officerare en fråga av mer
än vanlig betydelse, nämligen: "Om Jesus Kristus kommer till Eder kår,
skulle han då finna allt redo för sin uppenbarelse?"
Många tala mycket om
den s. k. "andra tillkommelsen". De säga , att Kristus skall komma för
att regera på jorden och att hans
ankomst skall utgöra början av det "tusenåriga riket".
En sådan sakernas
utveckling vore den skönaste man kunde önska sig och skulle på en gång göra
slut på denna ängslans värld, i vilken vi alla sträva. Men dels äro vi icke
fullkomligt vissa om, huruvida Skriften verkligen menar något dylikt, dels har
detta ämne framkallat så mycket diskussion och gensägelse, att jag för min del
ej ägnat detsamma så mycken uppmärksamhet.
Kanske jag är, vad
människorna kalla "utilitarian". D.v.s. mitt hjärta intresserar sig
icke för frågor, som ej äro av praktisk natur och av nytta redan för det
närvarande livet. Då jag därför ser, att frågan om Kristi andra återkomst
upptager mångas tid och energi utan att giva en motsvarande behållning åt den
lidande mänskligheten, har jag funnit lämpligast att icke sysselsätta mig med
denna teori.
Vare sig han kommer för att upprätta ett tusenårigt rike
eller icke, så skall han säkert en dag hålla nationerna att avlägga räkenskap
inför sin domartron. Och då det är bra mycket viktigare att vara redo och göra
andra redo för denna dag än att känna detaljerna av hans andra återkomst, sysselsätter jag mig
helst med den Kristi ankomst, till jorden, vilken vi alla tro ägt rum och som
hade till syfte att frälsa människorna från deras synder samt göra dem redo för
domens dag.
Men antag, att Jesus
Kristus skulle komma igen nu icke ned från himmelen i folkens åsyn, utan i
kroppslig gestalt, just sådan han var, då han vandrade på Jerusalems gator och
Galileens kullar!
Antag, att han kommer
till er kår och tillbragte nästa söndag hos er - vad skulle han tänka om det
han såge och hörde vid sitt besök? Stanna och tänk efter ett ögonblick! Om
Frälsaren komme i en sådan gestalt, att ingen hade den minsta aning om, att han
var Livets och Härlighetens Herre, utan man endast trodde honom vara en tarvlig
timmerman, som kom till mötet, hur skulle han finna allt? Låt mig söka
föreställa mig det:
1. Jag förmodar, att lokalen vore det första, som ådroge sig
hans uppmärksamhet Vid närmare eftertanke är jag dock ej säker därpå; sannolikt
skulle han först besöka officerernas bostäder och se, hur det var där. Och om
han gjorde detta, vad skulle han få för tanke om det hem ni berett edra
officerare? Vad skulle det göra för intryck på honom? Han skulle noga granska
rummet och möblerna och alla anordningar. Det är jag säker på. Skulle han finna
det onödigt fint och världsligt eller skulle han å andra sidan anse, att ni ej
nog sörjt för edra kära officerares hälsa och bekvämlighet? Skulle han finna
dem vara en heder för Armén? Vad säger du? Kanske du ej känner dem, och således
ej kan säga det. Men de ha väl själva någon föreställning därom. Vad skulle han
säga?
2. Här är således möteslokalen, och vi vilja antaga, att
Frälsaren nyss har kommit in och satt sig just i det hörnet, där han vill
sitta, och ser på allt under dagens alla tre möten, fullkomligt okänd för er
alla, till en början, vad kommer han att tänka om lokalen? Vilka tankar röra
sig i hans själ, då han ser sig omkring? Är han nöjd med den? Säger han för sig
själf "Det är ingen storartad lokal,
men den är ren och snygg och behaglig och passar just för det fattiga folket,
som begagnar den."
Eller tänker han raka
motsatsen och undrar, huru ni kunna vara nöjda med en lokal, som är så föga
tilldragande och som med ganska obetydlig möda och besvär kunde få ett helt och
hållet annat utseende?
Där är botbänken,
vilken jag är säker på genast tilldrager sig hans uppmärksamhet. Ser han, att
den är snygg, och över den stå dessa ord, som gå till hans hjärta: "Den till mig kommer, honom kastar jag icke
ut?"
3. Han sitter där och betraktar, lugn och stilla, kårens
arbete hela dagen igenom. Jag undrar, vad han skulle tänka om mötena? Skulle
han tycka att de, ehuru primitiva och behäftade med många misstag, likväl äro
varma och allvarliga och därför fulla af intresse? Eller skulle han anse dem
färglösa, kalla och utan innehåll, utan något medryckande och intressant. Vad
säger du?
Eller skulle han finna dem vara någonting mitt emellan - varken
varma eller kalla och således avskyvärda? Ty kom ihåg, han vill hava mötena
varma eller kalla. Vad säger du? Jag undrar, vad han skulle tänka om
fanjunkaren? Vad intryck skulle han göra på honom. Jag vet, vad intryck våra
fanjunkare över hela världen göra på mig. Jag anser dem vara en präktig skara
män och kvinnor.
Vad skulle han tänka
om musikkåren? Jag undrar, om han skulle ha så höga tankar om musikkåren, som
några av våra musikkårer ha om sig själva? Skulle han anse, att de äro för
mycket upptagna med sin musik och glömma bort ändamålet, varför de spela?
Nåväl där äro de. Han
ser sig omkring på dem, och begrundar det mått af tro, offervillighet och
bistånd de skänka människornas själar och det arbete de utföra i bönemötena.
Sedan ha vi publiken. Jag undrar, vad han tänker om den? Om
den är stor, föreställer jag mig, att han skulle se på officerarna och tänka på
det stora ansvar, som vilar på dem, att rätt behandla folket. Och är den liten,
skulle han sannolikt tänka tillbaka på de små samlingar av människor, för vilka
han förkunnade dessa mäktiga sanningar, när han vistades på jorden.
Och kanske skulle han
säga till sig själv: Det kommer mer folk för att åhöra dessa officerares tal än
för att se mig dö. Jag hoppas, att de skola handla uppriktigt mot dem.
Och så är jag säker på, att han under dagens lopp skall
titta in till de yngre och höra på de lärdomar, som meddelas dem. Vad skulle
han tänka om detta? Vad skulle han tycka om underbefäl och kompaniledare?
Skulle han känna sig nöjd med deras sträva att få de kära barnen verkligt
frälsta?
Sedan skulle
friluftsmötet äga rum. Man skulle undra över att se främlingen i våra led den
dagen och lägga märke till, huru noga han observerar allt, som försiggår. Du må tro, att han med en enda blick skulle
se huru många, som vore närvarande. Och om de föreburo vädret som ursäkt för
sitt ringa antal, tänker jag mig, att han skulle draga sig till minnes de sista
dystra timmorna av sin vistelse på jorden. Han skulle minnas den bara marken,
på vilken han våndades i Getsemane, och den backsluttning, uppför vilken han
steg till korset. Den förskräckliga rysning, som han kände, då de sleto av
honom kläderna för att fastnagla honom på det kors, varpå han måste dö - allt
detta skulle komma tillbaka i hans minne.
Det finnes många
andra ting, som ådraga sig hans uppmärksamhet. Men jag har ej tid, att nu följa
honom i dem alla. Men säkert såg han länge på soldaterna och på de unga män och
kvinnor, som han tycke borde ha varit på krigsskolan. Och då han hörde talas om
några, som ursäktade sig med att de då måste lämna fader och moder, skulle han
tänka på sin egen moder, som han senast såg på jorden gråtande, under det
blodet från hans öppna sår droppande ned på henne.
Sista gången man såg
honom var i salens bakgrund vid eftermötet. Från denna punkt åsåg han den kamp
för själar, som avslutade dagens strider. Vad han tänkte om detta möte, om
officerarne, som ledde det, om soldaterna, som deltogo, eller om de soldater,
som gingo ut, om syndarne, som knäböjde vid botbänken, eller om dem, som icke
gjorde det, vet jag verkligen ej. Jag vet blott, att ej förrän det sista ljuset
släcktes, var hans plats tom.
Kamrater, om han
verkligen på detta sätt skulle komma till eder kår nästa söndag, skulle han
finna eder redo?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar